Han är ingen bebis längre, förutom att han numera har ett eget sovrum och sover alldeles själv om nätterna, är sängen utbytt från en spjälsäng till en juniorsäng och matstolen i köket är utbytt till en vanlig hög barnstol. – Och innan jag ens hunnit blinka börjar han förskolan, – vad hände med tiden?
Samtidigt som jag får lite smått ångest över att bebistiden är slut, och att jag ärligt talat inte har en aning om i fall jag kommer att få uppleva de igen, trots att jag har en dröm, en dröm om en stor familj så känns de i dagsläget väldigt långt borta. Men bland alla dessa tankar kan jag inte låta bli att se framåt, att fortsätta få följa Claudio´s utveckling, för nu händer de grejer, varje dag kommer de något nytt, han kommer att bli en smart, envis, och målmedveten liten kille – han vet precis vad han vill, och han vet precis hur han ska göra för att nå de. – Han kan liksom få mig att skratta trots att jag egentligen är riktigt förbannad. Han kan imponera på mig vid tillfällen då jag tror att jag överlistat honom, han kan få mig att vilja slita av mig håret, men ändå fortsätta skratta, han kan få mig att gråta av förtvivlan men ändå kämpa vidare, och han kan ge mig så fruktansvärt mycket kärlek. Han vet precis när mamma behöver en kram. – Vilken ära de är att få vara förälder, vilken lycka de är att få vara så älskad av någon, och att älska någon! – en kärlek som liksom inte kan ta slut, de är bara en förälder som kan förstå kärleken till ett barn. För hur mycket jag än försökte föreställa mig de innan jag var mamma, så finns de ingenting som är i närheten av hur de faktiskt känns. ❤
Ni ser ju hur han vuxit, hur stor han blivit! – Och förresten bordet är såklart inte blått, ni som känner mig vet att jag aldrig någonsin skulle skaffa ett blått köksbord, men vi har valt att ha kvar ”skyddsplasten” så länge som möjligt. heh! :)
