Tänk om kärleken var precis lika enkel som den var när man var liten, eller bara så pass enkel att den faktiskt inte gjort oss människor till svin. Jag sitter och tänker tillbaka på hur de var när en kyss betydde allt, när man höll någon man tyckte om i handen, hur man blev ”kär” i flera samtidigt, hur man frågade chans på någon med hjälp av en vän, eller skickade en gullig lapp över halva klassrummet. Hur allting bara blev, och hur snabbt man kommer över någon som ”sårat” en.
(bilden har väl egentligen ingenting med inlägget att göra, men jag älskar den)
Som ni läste i krönikan så har livet inte varit en dans på rosor den senaste tiden. Eller rättare sagt mitt och Pappa C förhållande har inte varit de. Vi har sårat varandra så extremt mycket att de tillslut gick så långt att vi faktiskt inte klarade av att leva tillsammans. De frågor som jag avslutade krönikan med, är fortfarande de frågor jag går runt och tänker på hela tiden. De mesta som rör sig i mitt huvud just nu är, ”tänk om..” – Vi är i en extremt jobbig situation, vi har inte bara oss själva att rädda i de här, vi har ett barn tillsammans. Ett barn som har all rätt att växa upp med lyckliga föräldrar i ett kärleksfullt hem. Men ”tänk om.. vi inte är lyckliga tillsammans” ”tänk om.. vi aldrig klarar av att ordna de vi har förstört” ”tänk om.. de här bara var som ett uppvak i vårt förhållande” ”tänk om.. vi skulle få de bättre än någonsin” ”eller tänk om jag för alltid kommer känna mig sårad” ”tänk om.. vi inte blir lyckliga tillsammans igen” ”tänk om.. allting bara blir helt fantastiskt igen” ”tänk om.. vi kommer kunna gå tillbaka till de här, skratta och bara känns oss starkare”
Jag kommer säkert att dela mycket av mina känslor med er, för jag mår bra av att skriva. Jag har fått så många peppande och kärleksfulla kommentarer, mejl och sms av er senaste tiden. De tackar jag för, de ger mig ändå ett hopp ett hopp om att jag faktiskt kommer att må bra snart, jag behöver bara tid och nu är de nog tiden som får bestämma precis vad som kommer att ske i framtiden. Nu när jag ändå håller på att skriva de här inlägget, och dessutom har en massa oklara tankar i huvudet tänkte jag faktiskt passa på att svara på alla era underbara kommentarer och mejl, vissa förtjänar dessutom att höjas lite grann för vissa har nästan gett mig tårar i ögonen. Ni är så fantastiska.
