Kärleken till min ofödda son är redan enorm, jag får ett rus genom hela kroppen så fort jag tänker på att de snart är dags. Snart är jag mamma, inom 9 veckor är jag mamma. det kommer vara en av de viktigaste relationerna i mitt liv. En relation byggd på 9 månader.
De är så fantastiskt att jag under hela min graviditet har känt att jag kommit närmare min son. I början utav graviditeten kände jag inte alls den kärlek jag känner idag. Jag förstod inte riktigt hur andra gravida kunde vara så fasta vid sin mage redan. Jag kände mig enormt fånig när jag pratade och klappade på magen. Jag tyckte att de var lite obehagligt de kändes konstigt, och onaturligt.plötsligt så ändrades allt, nu fylls mitt mamma hjärta av ett enormt rus när jag klappar på magen och känner att jag får en buff tillbaka. När jag är orolig och tycker att bebisen sovit för länge eller rört sig för lite kan jag prata med honom utan att de känns konstigt, plötsligt blev de naturligt. De känns som att vi förstår varandra. dessutom är jag så glad att pojkvännen har kunnat bli så delaktig i graviditeten, han kan känna alla mysiga rörelser på utsidan, jag är helt säker på att de betyder mycket för honom. Lyckan som uppstår i hans ögon när han får en lite knuff tillbaka när han sagt godnatt är underbar. jag tror att vår älskade lilla son i magen vet när de är pappa som klappar, eller när de är jag. Han känner igen våra röster. Jag kan få känslan av att vår son vänder mig ryggen till ibland, att han kommer bli pappig de kommer liksom vara dom mot mig. Om jag någon dag vet om att jag ansträngt mig något för mycket, eller gjort saker där magen sagt ifrån. Då får jag inga mysiga buffrar, men
Så fort pojkvännen kommer och klappar och pratar med magen då får han respons direkt. De gör mig egentligen ingenting att min son skulle vara pappig, de ser jag som något fint!
jag älskar min son!
