De har redan gått ett halvår, tiden går fort, men gör också ont! – ändå känner jag mig lite starkare hela tiden. Efter att ha svarat på era frågor igår kväll, kunde jag själv inte låta bli att läsa krönikan jag skrev när jag var som mest sårad. var lite som ett slag i magen att läsa allt igen, de blev som en påminelse, men ändå en saknad, för de var aldrig såhär som de skulle bli, de skulle vara vi, vi föralltid! Men de gav mig ändå så mycket styrka.
”För 1,5 år sedan föddes den lilla pojken som skulle förändra mitt liv den lilla pojken som gav mitt liv en helt ny mening. Från ett liv där fyra av sju dagar i veckan spenderades på Stureplan varvat med att hänga på gymmet och spendera alldeles för mycket pengar på shopping. Jag hade roligt, och jag tyckte att jag mådde bra.
Ett par år innan han föddes träffade jag en kille, en kille som fick mig att landa på jorden någon, jag kunde dela mitt intresse för träning med, någon jag kunde vingla hem till efter en lång natt, någon som uppskattade mig, älskade mig och som alltid visade mig hur mycket jag betydde. Jag levde på ett moln, jag fick enorm bekräftelse var jag än var någonstans. Precis de en tjej behöver, eller jag är en tjej som mår bra av bekräftelse.
Allting var så fantastiskt, vi flyttade ihop, jag blev gravid, vi gifte oss och helt plötsligt hade vi vår son i famnen. De var så härligt och vi båda älskade honom så mycket att vi helt glömde bort varandra. Vi slutade titta på varandra, vi pratade inte med varandra vi rörde inte ens varandra. De tog oss fyra månader innan vi insåg att vi faktiskt höll på att tappa bort oss själva, att vi prioriterade fel.
Men vi gjorde ingenting åt det, vi bara tänkte att de blir snart bättre. Vi höll ihop tills årsskiftet då vi insåg att vi numera bara var tillsammans för sonens skull.Omedvetet gled vi isär ännu mer, vi insåg inte vad vi höll på att förlora. Vi bodde inte längre tillsammans trots att vi om bara några veckor skulle flytta in i vår drömlägenhet. De var ingen som visste vad som hände i vår familj, för vi såg fortfarande lyckliga ut. Någonstans visste vi att vi älskade varandra, men ändå kunde vi inte låta bli att såras, vi kunde inte låta bli att retas med varandras hjärtan göra precis de man visste att den andra skulle må dåligt av. De vart som en tävling, om vem som kunde såra den andra mest.
Till slut blev jag riktigt sårad, så pass att jag kände att jag aldrig mer ville se honom, jag kände mig äcklad värdelös och jag hatade honom. Men samtidigt så är han far till mitt barn, han kommer alltid att vara en del av mig och innerst inne älskar jag honom. Annars hade jag aldrig låtit honom sätta ringen på mitt finger.
Någonstans där är vi idag, är vi menade för varandra? Är de värt att satsa på någonting eller kommer vi att falla tillbaka i samma mörka hål igen? Eller har vi lärt oss av de här?”
Många känslor i en text, och jag minns när jag satt och skrev den där krönikan, hur jag ville vara hemlig, men ärlig, och samtidigt känslan av hur skönt de faktiskt var att få skriva av sig.
