Jag har verkligen insett hur bra den här bloggen är för mig, jag kan skriva och jag kan skriva nästan precis vad jag vill. Jag kan få ur alla mina känslor och öppna mig självklart inte om allt men om mycket. Ni är ju ändå en del som är här inne och läser och just nu är de precis du som gör de, så helt anonymt är de inte och de kanske jag inte vill heller. Jag kanske mår bra av att veta att andra faktiskt läser de jag skriver. Att ibland som i kväll bara sitt ner och får skriva precis de jag känner. Precis som min psykolog sa när jag träffade henne i veckan, så behöver jag prata, men jag kan inte jag har enormt svårt att prata om känslor i stället kan de vara skönt att skriva.
Just i kväll är en sådan kväll då jag tänker på de förflutna på hur de var förr, hur jag gång på gång lyckades hamna i trassel. De jag egentligen tänker på mest är väl ett av min X, jag var tillsammans med en kille i ett par år, sen dag ett varnade en av mina bästa vänner mig för honom, hon försökte få mig att förstå vad jag gav mig in på, i stället blev jag arg och avvisande. Nu ett par på senare förstår jag ju varför hon varnade mig, och att de var för att hon faktiskt brydde sig om mig.
Tänk att man kan bli så blind när man är kär, för jag vart verkligen blind jag såg bara de bra, och hände de någonting dåligt var jag snabb med att förlåta. Jag klandrade alltid mig själv och enligt honom var de ju alltid mitt fel också. Hade jag inte gjort så, hade han inte behövt göra så. De var ju många utomstående som såg vad som hände men jag försvarade alltid honom och situationen. Allt var destruktivt, jag tror varken han eller jag mådde bra i vår relation. Men vi var kära, åtminstone i början tills att kärleken blev ett behov, och behovet så starkt att svartsjukan tog över.
Jag tänker mycket på de första gångerna, när de hände framför mina vänner. När jag lovade dom att aldrig låta de hända igen, men redan en stund senare var han förlåten. Tänk att de krävdes så mycket som att polisen skulle dyka upp och se de med egna ögon innan jag förstod allvaret. Att min mamma behövde säga till mig med tårar i ögonen ”vad var de jag sa” att hela min värld för en sekund behövde rasa samman innan jag faktiskt kunde lämna. Idag har vi ingen kontakt alls, och jag saknar de inte, jag saknar inte de vi hade, och jag saknar ingenting av oss. – Inte ens ibland, trots att jag tänker på de då och då.
Tiden efteråt var hemsk för mig, jag var rädd, rädd för allt, för att jag inte visste var jag hade honom, för att han skulle komma tillbaka, för att de kanske var mitt fel, de kanske var mig de var fel på, för att jag kanske förtjänade de som hände. Vi hade de ju ändå så bra, när de faktiskt var bra! Idag vet jag bättre, och idag vill jag att alla kvinnor som läser de här och alla män också för den delen, ska veta att de är aldrig DITT fel, aldrig någonsin. De finns jätte bra hjälp att få om man är i ett destruktivt förhållande, om man är rädd att ta sig ur eller inte vet vad man ska göra. Om de är någon av er som läser, som är i en liknande situation eller undrar något går de jätte bra att skicka ett mejl till mig: [email protected]
Idag är jag så tacksam över vad jag har, en underbar sambo och en helt fantastisk och alldeles perfekt son ❤
Skulle aldrig ge upp din lycka, ingen av dina vänner skulle det <3
<3
Jag känner igen mig så väl. Om du inte muckade så skulle det inte bli bråk… Du är ju helt ologisk och går inte att prata med… när man påminde om att några dagar tidigare hade han sagt tvärt om. Livet blev ett minfält där man kryssade fram i förhoppning om att inte trampa på något som utlöste ett utbrott. Till slut efter en kväll som han skulle ha kommit på middag till mina föräldrar och han istället söp sig dyngrak med grabbarna i bandet. Då fick jag nog. Han kom hem och var aggressiv och okontaktbar och jag visste inte vad han kunde ta sig till. Detta var andra gången han agerade så inför vår då 1,5 årige son. Första gången var barnet 9 månader. Då slog han sönder min mobil och bröt även två revben på sig själv. Han fick då ultimatum. En gång till och du har supit bort din familj!
Två veckor införa påsk var det just det han gjorde.
Jag låg vaken hela natten med sonen intill mig och var rädd för vad min sambo skulle ta sig till.
Ur rädslan mognade beslutet, Jag kan inte leva så här, min son kan inte växa upp så här. I september så flyttade jag in i en liten 3a nära sonens dagis. Nu har just vägen mot läkning börjat!
Vad fint att du vill dela med dig. Förstår att se var tufft speciellt med barn inblandat. Starkt av dig att lyckas gå vidare även om de är jobbigt <3
Det händer oss alla någon gång. Också varit där och är mer än glad för att jag har min son och min partner.
Jag hoppas inte att alla någon gång ska behöva gå igenom de. De är inte någonting som någon ska behöva gå igenom.
Skönt att du lyckats gå vidare