Ibland blir saker inte som man tänkt sig, ibland blir de precis som man tänkt att de inte ska bli. Idag var en sån dag, idag var en riktigt jobbig dag och just nu känner jag att jag lika gärna kan skriva ner de, för jag känner inte att de egentligen innehåller några hemligheter. kanske kan de hjälpa någon annan, och kanske kan de hjälpa mig själv också att inte känna att vi är ensamma. Så nu öppnar jag faktiskt upp mig och är ärlig mot mig själv och mot er. för drygt 14 månader sedan blev vi föräldrar, någonstans där i början tappade vi bort varandra. Vi tog varandra för givet och glömde verkligen bort varandra vi älskade vår son mest utav allt och han var de enda vi såg. De enda som för stunden betydde någonting. De fortsatte så och utan att vi märkte av de gled vi i från varandra trots att vi höll ihop, vi pratade inte med varandra på samma sätt som innan, vi rörde inte varandra som innan, allting handlade om vår son och allt skulle anpassas efter de. De var till och med en period där vi inte gjorde någonting med någon efter kl 18:00 på kvällen för att då skulle vår son börja sina nattrutiner, bad, pyjamas, mysbelysning, läsa bok, välling, somna och sen skulle de fortsätta vara tyst tills att han vaknade igen. De tog väl ett tag tills att vi insåg att de inte gick att ha de så. Men vårt förhållande blev inte bättre! – vi rörde fortfarande inte varandra och ibland åt vi inte ens middag tillsammans. De gånger vi pratade med varandra var när vi sa hej och hejdå. Vi glömde helt enkelt bort varandra. De var inte alls vad vi ville, vi levde två olika liv och de enda vi hade gemensamt var vår son. När vi tillslut insåg de här själva hade de kanske gått för långt. – För nu sitter vi i en sits som jag inte vet hur vi ska ta oss ur! – Sen vi bestämde oss för att göra allting bra igen, göra oss till en familj, ha roligt ihop, ägna tid tillsammans och framförallt sluta ta varandra för givet och sätta varandra och familjen i första hand. Sen den dagen vi bestämde oss för att göra de bättre har de bara blivit värre. De är inte de att vi inte älskar varandra, inte de att vi inte vill vara en familj, och inte de att vi inte försöker. vi försöker mer än någonsin, vi älskar varandra mer än någonsin och vi vill de här mer än någonsin – Men vi tycker olika om saker, och vi båda är envisa. – En liten sak blir på en millisekund ett världskrig vi har svårt att hålla sams, och kastar en tickande bomb mellan varandra. – Nu är de bara så att vi ska ta tag i de här, vi har bara hamnat i ett mörkt hål som vi ska ta oss ur! – Tillsammans är vi starka!
(Vill bara förtydliga att de viktigaste inte är att lägga vikt på orden jag valt i texten utan helheten, självklart rörde vi varandra, självklart hade/har vi bra stunder också, men nu valde jag att dela med mig utav de där dåliga, de där vi allra helst vill lämna bakom oss och gå vidare i från, vi vill helt enkelt lära oss av våra misstag)
Jag vet inte alls var jag vill komma med texten, men jag behövde skriva av mig.
Om du bara visste hur mkt som stämmer in på oss. Vår
Dotter är snart 2 år. Vi har gått igenom riktiga
Berg och dal banor, alltså livsfarliga för vårt förhållande. Inte ens attraktionen fanns kvar för varandra. Man glömde allt. Första året är tuffast säger alla, de är otroligt mkt som förändras med sig själv när man bli förälder. Man sätter sitt barn först, sen sin egentid och sist förhållandet. Och man vet ju hur mkt egentid man får så hur lite förhållande tid har man då? Jo inget! Påtvingad- bara för att man måste. Jag kunde känna sån irritation för att han var på jobbet men så fort han kom hem vart jag irriterad för att han var hemma. Allt han gjorde var fel och samma med mig.!
Men vi kämpade och stundtals hittat tillbaka till varandra där man känner att de här är allt värt att kämpa för. Nu väntar vi vårt andra barn, vilket kommer förmodligen ta oss på en helt ny resa, men vi båda är villiga och kämpa utan att stressa eller tvinga fram något. Hitta små saker i vardagen som man uppskattar med varandra. De är tufft, de är inte lätt att vara förälder men ni kommer klara de om ni vara inte stressar fram något. Kärleken kan övervinna allt, de som en gång fanns kan tändas igen men de gäller att man gör jobbet, båda två, inte bara en.
Tips till er: börja med att närma er i soffan, sluta med data och telefon. Håll varandra i handen, ligg i någons knä, enkelt och utan ansträngning. Prata om varandras dagar som inte har med Claudio att göra.
Känner verkligen igen det! Väldigt tråkigt. Men vi kom på det och vi har det nu jättebra, även om det kan bli bättre. Det krävs mycket arbete, från båda. Försök att kämpa! Kärleken är starkare än man tror :)
Jag och min sambo fick våran dotter samma år som er, den 12 augusti.
Och som jag känner igen mig i det du skriver! Inget tvivel på kärlek, men ibland är allting bara så sjukt jobbigt med småbarn, kärleksliv och ett hem som ska skötas.
Småbarnsåren är ingen dans på rosor, lycka till er och hoppas allt löser sig med tiden <3
Du är modig som vågar skriva ut detta. Håller tummarna för att det börjar gå åt rätt håll snart. Ni verkar vara så bra föräldrar <3
Styrka till dig!! Hoppas de blir bättre.
Cecilia.vimedbarn.se
Tack så mycket <3
du är inte ensam. Känns som att du precis satte ord på hur vi hade/har det. Just nu går det väldigt upp och ner. Jag har ganska mycket just nu med två jobb så man hinner inte riktigt med. Att vi går isär och har delad vårdnad känns inte som ett alternativ, det är nog min värsta mardröm. Dock ser jag detta som ett gott tecken. Att vi kan fixa det här. Känns lite som att man skjuter upp det hela tiden. Man tänker att nästa månad blir det lugnare. Men det blir det ju aldrig. Hoppas att det löser sig för er och att du vill skriva om det här, kan behöva lite tips på vad man kan hitta på.
skönt att höra, tack så mycket <3
Kärlek till dig ❤️
Tack vännen! – saknar dig <3