Kl 16:30 ringde jag störtbölandes och i total chock till 112! Jag hade ramlat ner för trappen i trappuppgången hos mamma. Kanske inte låter som att de behövdes ett nödsamtal men när de sista jag minns är hur jag hör smällen när Claudio’s huvud smäller i asfalten då förstår ni. Jag snubblade, med min son i famnen! – ett par sekunder senare sitter jag på trappen med min älskade son i knäet, där ligger han bara och stirrar, jag skriker och när jag ser hur luvan på jackan blir blodig inser jag vad som hänt. Inom ett par minuter är en ambulans på plats. Ska jag vara ärlig så minns jag inte så mycket om vad som händer sen. Förutom att vi får åka med ambulansen till Astrid Lindgrens barnsjukhus. Där görs diverse koller, och Claudio’s huvud blir tvättat och beslut om att de inte behövs tejpas eller sys tas, han får smärtstillande. Efter en stund piggnar han till min kämpe, och efter ett par timmars observation får vi åka hem. Jag kan fortfarande inte slappna av, jag känner mig värdelös och jag kan inte låta bli att klandra mig själv. För den här gången var de mitt fel!
Nu ligger han och sover i sin säng, jag kan inte sluta tänka på vad som hänt och mår skit. – nu gick de ”bra” men de är något som aldrig får hända, och de var mitt fel! – om en stund ska jag gå in till honom, ge honom en puss i pannan och se så att allt är bra. De närmsta dygnet ska vi hålla extra koll!
De här blev ett riktig uppvak för mig, vad som helst kan hända, när som helst! – håll hårt i den du håller kärt! ❤️
Usch vad hemskt! Stackars lilla sötisen & dig fina! Hoppas ni mår bra nu. Jättebra att du reagera fort & ringde in. Stor kram på er & styrka till dig.
// Tindraohara
Fy vilken hemsk och traumatisk upplevelse!! Hoppas verkligen aldrig ni behöver uppleva något sådant igen och för Gudsskull – klandra INTE dig själv!, det var verkligen inte ditt fel utan det var en olyckshändelse! Styrkekram!
Men usch va hemskt! Tur att det gick så pass bra ändå, men jag förstår verkligen om den här händelsen skakat dig! men vad du än gör, klandra inte dig själv. En olycka händer tyvärr så lätt och det var ju just vad det var – en olycka!
Usch och fy, hoppas ni mår bra!
Förstår din känsla då jag också gjorde det man absolut inte fick göra, ramlade i trappan med Melody (då fem månader gammal) i bärselen.. Jag hade turen att hennes bakhuvud skyddades av selen så det var bara jag som skadades som tur var. MEN ramla kan ALLA göra och du är ingen sämre mamma för den saken skull. Kram på er och hoppas allt läker snabbt och fint! ♡
Klandra inte dig själv Isabella! Du kunde inte veta att det skulle hända, det var en olycka. Jag förstår ändå hur du känner dig. Vad skönt att det inte var någon större fara med Claudio. Ta hand om er