”jag vill ta dig i handen och säga att allting kommer att bli bra, jag vill ta dig i handen lägga den runt min midja och berätta för dig att jag vill leva restan av livet med dig, jag vill ligga vaken hela natten ligga i din famn känna mig trygg, fnissa och bara leva för stunden, jag vill ha de vi hade, jag vill vara där vi var. – Men allting är så trasigt, allting är så sorgligt att jag vet inte om vi någonsin kommer att kunna vara där, hur mycket vi än vill, för du fick min mage att vändas ut och in, du fick mitt hjärta att gå i tusen bitar, du fick mig att gråta oavbrutet i flera timmar, du fick mig sömnlös i dagar, du fick mig att känna mig värdelös, och du krossade min dröm, min dröm om att föralltid vara lycklig med min familj.”
Jag måste bara säga att känner med dig, krönikan var väldigt bra skriven och det är definitivt många som känner igen sig!! Jag gör det till viss del, vi har tappat bort oss litegrann, det blir nog så när man får barn, all fokus läggs på barnet och man glömmer bort varandra.. Jag ska försöka ändra på det. Och du ska gå på din magkänsla och jag hoppas att det löser sig på allra bästa sätt för er :)
Jag känner med dig. Är i precis samma situation. Jag vill så gärna att det ska funka, det vill jag verkligen, men.. jag tror att det kan ha gått för långt. Tillslut kommer man till en gräns när man känner att det inte går.