jag har verkligen sovit dåligt inatt, hela morgonen har jag legat och vridit och vändit på mig. jag kan inte sova! – jag har för många tankar i huvudet jag känner mig stressad, samtidigt som jag är lugn. jag måste försöka inse att jag har nio månader på mig att förbereda mig och inte nio timmar. just nu går hela jag på högvarv, jag har liksom fått för mig att jag måste vara ett barn nu, för att kunna sätta mig in i min framtida mammaroll, tänk om jag inte är redo? jag känner mig redo, men jag känner mig nervös. är de normalt?
förutom att jag legat och vridit på mig, har jag om vartannat gråtit, och skrattat för mig själv. jag är nog mest orolig för vad omvärlden ska tycka, kanske är de bara dags att jag tar mig i kragen och visar att jag egentligen är en stark människa och inte bryr mig om omvärlden! – jag har i alla fall avveklat mitt första avsnitt utav julkalendern för iår. mysigt!
hur reagerade ni när ni fick ert testsvar?
Jag förstår känslan.. Man kan inte sova eller tänka på något annat! Haha! Underbart men så läskigt samtidigt. Har precis fått veta så är inte offentligt någonstans, så skicka gärna ett mail om du vill byta lite tankar och så.. Känner mig livrädd men ändå så säker.. Konstigt!
Du verka så go och gillar verkligen din blogg, så den kommer jag fortsätta att följa!
Lycka till med bebben och lilla familjen ❤
Jag tror många blir rädda, oavsett om det är planerat eller inte :)
Jag blev chockad och rädd fast jag visste att det troligen skulle hända någon gång. Paniken har nu börjat lägga sig och det kommer den nog göra för dig också snart :)
Hej! Jo absolut de känns som att de kommer lägga sig. Men Den här längtan kommer aldrig att lägga sig.
Grattis och lycka till med graviditeten!
Även om våran dotter var planerad och vi hade försökt i två månader så fick jag ändå chocken när jag fick ett positivt graviditetstest. var helt inställd på att det skulle ta många fler månader för att jag skulle bli gravid. Men icke!
Fick liite ångest och funderade på vad vi egentligen gett oss in på. Men det lade sig ganska fort efter jag berättat för min sambo.
Förstår verkligen att man blir nervös och får ångest om det inte var planerat! Det är fullständigt normalt! :) Grattis och Lycka till! :)
Jag reagerade med glädje blandat med tårar och skräck.
Nu har snart 9 månader gått och jag har aldrig mått bättre!
Du kommer finna den känslan. Även jag ligger vaken om nätterna, livrädd och skräckslagen inför detsamma komma skall.
Men vi kommer att klara det.
Grattis till er!
Hejsan!
Jag är inte gravid eller har barn så kan kanske inte riktigt relatera till dig och dina tankar.. Men som du skrev i första inlägget.. Så känner jag också ifall jag skulle bli gravid. En del av min kvinnliga sida längtar efter barn men en annan del av min kvinnliga sida har fullt upp med att tänka på plugget, livet, eventuellt jobb och så vidare. Sen känner jag väl att eftersom jag, snart 22år, inte ens våååågar flytta in med pojkvännen för jag känner att det är något stort och jag känner mig fortfarande ”liten”, så vet jag inte riktigt hur jag hade reagerat på ett positivt graviditetstest. Har gjort graviditetstester drygt 2-3 gånger nu under det här förhållandet, just för att mensen har spelat ett spratt för mig. Så jo, visst längtar jag men känner att jag inte riktigt är mogen för det, ”på riktigt”.
Prata om dina känslor med din pojkvän. Har ni varit tillsammans länge? Känner ni att ni vill samma sak gällande att skaffa barn? Vad tror du själv att dina föräldrar hade sagt om ni hade skaffat barn, några indikationer på det? Hoppas ni kommer fram till ett gemensamt beslut och att du känner att du vågar berätta om beslutet till blivande mor- och farföräldrar. Jag kommer följa din blogg, du verkar vara en härlig och pigg tjej. Lycka till!