Trots en über mysig dag på djurgården tillsammans i lördags, så känns allt som en rejäl röra i alla fall. Vi kommer inte fram till några lösningar, ena sekunden känns de som att de finns en framtid för oss, andra sekunden ser jag inte ens hur vi ska klara av att titta på varandra någonsin igen, och andra dagar känner jag bara att jag vill gräva ner mig någonstans. Eller åtminstone bara bita ihop och få alla andra att tro att de är så HIMLA bra. – å andra sidan, vad spelar de för roll.
Nu är vi på ruta ett igen, igår skulle vi ha haft en mysig stund tillsammans som en familj, men ingenting blev som vi tänkt oss. Jag fick inte ens chansen att umgås med mitt barn på de vis som jag ville, jag kunde inte ligga i min egna säng och bara andas ett par minuter, jag var inte välkommen i mitt egna hem. – lämnade lägenheten med tårar rinnandes från kinden och de sista jag såg och hörde när jag åkte därifrån var min son som grät och ropade efter mamma. jag vet inte ens om den känslan går att beskriva, de river i hjärtat.
Förstår inte vad de är som gör att vi gång på gång ska vara så elaka mot varandra, varför vill vi såra varandra så mycket, varför kan vi inte prata som vanliga människor med varandra, varför måste vi ljuga, varför gör vi såhär. å varför kan vi inte bara lösa allting. De var aldrig meningen att de skulle bli såhär, vi skulle vara vi, föralltid!
fina fina du, massa kramar. Det kommer lösa sig så småningom ❤️
Men du, varför försöka gång på gång när ni inte kan umgås? För vems skull gör ni detta för? Claudios? Han mår nog bättre med föräldrar som är skilda, men som kan prata än två föräldrar som är gifta men sårar varandra gång på gång?
Jag vet inte hur ni har det eller vad som har hänt, men gör ni detta för er sons skull? Eller för er egna skull?
Kram