Haft en fantastisk start på dagen, nu är jag helt slut skulle egentligen bara vilja lägga mig ner och sova – hungrig är jag också!
Fika och en massa prat, snart händer något fantastiskt med mitt liv.
Det som tynger mig just nu, är hur jag ogillar min kropp, hur graviditeten bryter ner och förstör min kropp. De
Spelar liksom ingen roll att folk säger att den är vacker, den är fin de ni ser är fint. Jag kan dölja de jag avskyr med mina kläder, ni kan aldrig se de jag ser.
Just nu längtar jag mer än något annat till att få mitt barn, att slippa leva med den här kroppen, jag kommer att göra allt för att må bra över min kropp igen. Samtidigt som jag kommer att vara den bästa mamman till mitt barn kommer jag även att jobba på vägen tillbaka. De börjar ta på mig psykiskt att vara gravid, inte fysisk, min kropp mår bra men min själ blir svagare.
Jag hatade min kropp när jag var gravid. Blev inte bättre av att min kusin hade bf tre dagar efter mig och hon hade en pytteliten mage och skulle få andra barnet medan min mage var enorm. Folk tyckte det var kul att jämföra och frågade ofta av mig om jag är säker på att det bara är en.
Ännu är jag inte bekväm med min kropp fast det snart är två år sedan mitt barn föddes. Blev inte bättre av att min granne frågade om jag var gravid och sa sedan ”du är väl fet bara sådär annars då”. Glädjen över att jag gått ner två kg förstördes då.
Jag är stolt över mitt barn, att det är jag som fött henne, men det gör mig inte nöjd över min kropp.
När jag just hade fått tyckte folk det var kul att kalla mig fet, jag låg och grät flera dagar över hur hemsk jag tyckte min kropp var. Nä, jag älskar mitt barn, jag vill ge henne ett syskon men jag vill aldrig mer vara gravid och se på när min kropp förstörs ännu mer…