Efter att ha spenderat gårkvällen och halva natten på sjukhuset måste jag ändå säga att jag tycker att den svenska sjukvården ändå fungerar. Någon gång kommer jag säkert att få äta upp de här. Men jag har verkligen förstått att de faktiskt behöver prioritera vilka patienter som behöver läkarvård först, och vilka som har störst behov av snabbvård. De är ju inte för att de tycker att de är roligt att ha väntrummen fulla av sjuka barn/vuxna som de blir så. De är ett enormt tryck och sköterskorna och läkarna har nog bättre koll än vi tror på vad de gör och inte gör.
Igår kväll när vi kom till sjukhuset fick vi snabb hjälp och ganska kort efter att vi blivit inskrivna i receptionen fick vi ett rum och inhalation ett, därefter blev de en del väntan men de var ju dels för att de var många andra barn där som behövde vård och för att vi fått så pass mycket hjälp att Claudio´s tillstånd inte längre var lika allvarligt. Anledningen att vi behövde vara kvar så pass länge på sjukhuset var för att de behövde hålla lite koll på Claudio, han hade hög feber och rosslig/svår andning. – Efter att ha inhalerat ett par gånger, fått febernedsättande, lämnat blodprov och fått kortison fick vi åka hem under natten med konstaterat astma och krupp anfall. Vi tyckte dock att han mådde så pass mycket bättre i morse när vi vaknade att vi valde att avvakta och stanna hemma. Blir de sämre och de mediciner vi har hemma inte hjälper kommer vi självklart att kontakta vården igen.
De som var så otäckt var att allt gick så fort, på morgonen var han hostig men pigg, under eftermiddagen fick han lite feber och framåt kvällen började andningen bli ansträngd, han kräktes slem och fick över 40 gradersfeber. – Tiden då vi velade över om vi skulle åka in eller avvakta hemma var jag extra orolig, nu är jag tacksam över att vi bestämde oss för att åka in. – Vet inte hur de hade slutat annars.
”aja baja Claudio” – Bild lånad av Jessica
