ISABELLA FEIZA ÅHLANDER

Jag har fått en del frågor angående min Pappa, då jag sällan nämner honom här i bloggen. Men de finns en rätt logisk förklaring till de. Han är inte en del av mitt liv, vi har kontakt och vi pratar i telefon 1-2 gånger per år, mer än så är de inte och troligtvis kommer de aldrig bli mer än så heller. Han valde att inte vara en del av mitt liv när jag var liten, han tog ett beslut som gjorde att min mamma blev tvungen att välja bort honom ur både mitt och hennes liv. Han hade andra värderingar i livet. Han såg annorlunda på saker och ting och trodde att han kunde kombinera familjelivet med sitt förflutna.

Min mamma fick helt enkelt nog och samlade mod till sig och packade hans saker, de var också sen den dagen som jag och min mamma fick skyddade identiteter. De var inte förrän i tonåren som jag började tycka att de var ”konstigt” att jag inte hade någon pappa, de var under en period som jag var väldigt besviken på min mamma för de val hon gjort trots att jag vet idag att hon gjorde de för att skydda mig. De var många gånger som jag kände mig väldigt nere och ledsen över att jag inte hade en pappa, jag visste inte om han levde, jag visste inte om han mindes mig, och jag visste inte om han hade förändrats samtidigt som jag alltid var lite rädd, rädd för att han skulle komma tillbaka, jag visste ju vad han hade gjort.

Strax efter att jag fyllde 18 hände någonting, i samband med att jag fyllde 18 ”hävdes” min skyddade identitet, jag blev alltså tvungen att söka om skyddad identitet igen, vilket vi valde att inte göra av vissa anledningar, dels för att de faktiskt vissa gånger var jobbigt, jag fick använda mig av andra namn och personnummer när jag sökte gymnasieskola, när vi hade vikarie i skolan, blev jag uppropad som ”Anna Andersson” och fick gång på gång förklara att de var jag, men att jag egentligen heter Isabella. – och dels för att vi trodde att min pappa ”gett upp” att han inte längre ”letade” efter mig.

Men en tid efter att jag fyllde 18 så ringde min telefon från ett konstigt nummer, med många siffror och jag minns hur jag velade om jag skulle svara eller inte. men jag gjorde de, och i andra sidan telefonen var de min pappa! – jag var så chockad, min pappa var chockad, han grät och berättade att han älskade mig, att han tänker på mig, och att han var min pappa! – jag tror inte ni kan förstå känslorna jag hade inombords då, jag fick liksom ett svar på alla mina frågor, min pappa levde, och han mindes mig! De var som att en klump inom mig löstes upp – Jag har inte vågat träffa min pappa ännu, och jag har inte vågat ha någon mer kontakt än ett telefonsamtal då och då, han vet att Claudio finns, och jag vet att jag har fyra stycken små syskon, som jag då och då pratar med på facebook, min pappa är omgift och verkar ha stabiliserat sig, han verkar ha insett vad han gått miste om. – jag kan inte låta bli att vara lite rädd, samtidigt som jag innerst inne vill ge honom en ny chans. han kommer ju alltid att vara min pappa!  – Idag är jag glad att jag valde att ”ta bort” min skyddade identitet, för utan den hade jag aldrig fått svar på de oändligt många frågorna jag hade, den där klumpen inom mig hade funnits kvar.

Däremot skulle han aldrig kunna ta den platsen i mitt hjärta som mina mamma har, hon har sen dag ett gjort allt för mig, hon har varit helt fantastisk och uppfostrat mig helt på egen hand, hon har slitit och varit både som en mamma och som en pappa för mig. Hon har alltid satt mig i första hand. Jag vill inte påstå att hon haft de lätt, jag har många gånger sårat henne, och gjort saker som jag idag ångrar, jag har betet mig som en idiot, men jag är så tacksam över vad hon gjort för mig, att hon alltid ställt upp och funnits där. – Kanske är de också på grund utav mitt förflutna som jag tycker att relationen mellan Claudio och pappa C är så fantastisk att jag blir så glad av att se dom tillsammans, att jag är så lycklig över att min son har en sådan fantastisk pappa.