Hej. I dag är en sån dag där jag vaknar med många känslor, osorterade. där de bästa sättet att kunna sortera dom är att skriva om dom. Det handlar egentligen om min egen pappa! Om hur vår relation plötsligt har ändrats. Han kommer ju alltid att vara min pappa men han kommer samtidigt aldrig att vara de heller. Han har missat alldeles för många år av mitt liv och jag skulle aldrig kunna förlåta honom för de. Han gjorde ett val i att inte vara involverad av mitt liv samtidigt som de ändå var andra som gjorde valet åt honom. Han kanske egentligen ville vara en del av de, men andra bekymmer i hans liv gjorde att han inte kunde vara där. Vara där för mig! – jag är ändå så evigt tacksam över min mamma som alltid funnits där i vått och torrt. Hur jobbigt hon än haft de i perioder, hur jobbig jag än varit mot henne i perioder, hur påfrestande jag varit, och hur mycket som hänt runt vår familj genom åren. Hon kommer alltid att vara min förebild min drottning!
Idag har jag och min pappa en helt ny relation, vi pratar med varandra, jag pratar med mina syskon, vi pratar om att träffas, han vill att jag ska fira jul med honom, han vill bygga upp någonting igen. Men efter 20år? Han har ju missat allt. han har till och med hunnit med att bli morfar under tiden. 
De jag varit allra mest rädd för nu sen jag och Pappa c separerade är att någon av Claudio’s föräldrar aka bli distanserade. Att han inte får ha oss båda föralltid. Jag vill att han ska ha sin fantastiska pappa vid sin sida hela livet, på samma sätt som jag alltid vill finnas vid hans sida.
Nu fungerar de bra, men tänk.. Tänk om situationen skulle förändras? Tänk om någon av oss gör ett fel steg, eller om vi bildar nya familjer och Claudio inte längre skulle bli inräknad i den nya familjen? – nu tror jag verkligen inte att de skulle bli så, men tänk?
De hade varit fruktansvärt. – Claudio är min livskraft
Historien om min far: Skyddad identitet.
