Hej. Jag måste berätta en sak, jag känner mig så frustrerad över hur Claudio beter sig. Hur han har gått från en relativt lugn kille med ett hjärta av guld till någon helt annan. Han ska bestämma allt, skriker, slåss, och lyssnar inte en sekund på oss vuxna. Så fort man säger ifrån på skarpen gråter han. Jag vet inte om de är trots, eller om de handlar om en dålig uppfostran. För nu kan jag inte längre skylla på att han är liten och inte förstår. De är en smart liten kille de där, han förstår mer än vi tror! – Han vet precis hur han ska få mig att skratta, hur han ska få mig att känna mig frustrerad och allt vad de kan vara.
Är de en revolt efter separationen mellan mig och Pappa C? Handlar de om den nya förskolan? Om att de är olika regler och strukturer hos mig och hos Pappa C? Hur berättar vi för honom att han behöver lyssna på de vuxna, gäller inte bara mig och Pappa C. Han lyssnar inte på pedagogerna på dagis heller. Han busar för de mesta, tar leksaker från kompisarna, och gör lite som han vill. Jag känner inte att de är okej, jag vill göra något åt de.. men vad? – De gör ju att man känner sig misslyckad som förälder, de är ju vår uppgift som föräldrar att se till att uppfostra honom till en bra människa.
Nu ska jag faktiskt krypa ner i sängen på hoteller, i morgon återvänder vi hem till Stockholm efter en härlig men annorlunda helg.
