Om de är någonting som gör mig ledsen är de när vuxna människor behandlar varandra illa. När de dessutom handlar om föräldrar, människor som ska vara förebilder för sina barn. När personer hoppar på varandra, smutskastar hit och dit, skyller ifrån sig och beter sig som barnrumpor rent utsagt. Då blir jag ledsen, då tappar jag hoppet lite grann.
Jag är inte alltid en ängel, väldigt sällan faktiskt, kanske aldrig jag har brister som alla vi människor har. Men är de något jag är svag för så är de när andra blir ledsna, jag kan vara elak, göra dumma saker, bete mig som en skitstövel, men jag vill aldrig någon illa – inte egentligen ibland är de mitt impulsiva jag som tar över för en stund för att sen bara fylla kroppen av ångest!
I kväll har jag fått en helt ny syn på socialamedier, jag har velat skrika, och säga precis vad jag tycker men har valt att vara tyst. Iaktta och observera, och de kanske är ännu värre för någonstans är jag ändå inblandad och jag får se hur människor blir sårade och ledsna. Usch usch usch’ – denna mening får avsluta detta inlägg, för nu ska jag släcka nattlampan och stänga ögonen. – ”behandla andra som du själv vill bli behandlad” ❤️
