Det här med att dra in bidragen till barn i behov, de är helt galet! – jag som själv jobbar på Luna skolan (föräldrarledig) tycker att de är sjukt, alla barn på skolan behöver verkligen vara där de är idag, de skulle inte mår bra någon annanstans.. – här kommer en krönika som Tove lifvendal skrivit! (SvD)
Det är tidig eftermiddag på Lunaskolan i Bromma. Verksamhetsledaren Anna Huovinen visar runt. I klassrummen sitter små grupper, oftast en handfull elever. Somliga barn svarar med ögonkontakt, andra tycks i sin egen värld.
I ett klassrum pågår arbete med att placera tal längs en tallinje, i ett annat tittar man på engelskspråkig film.
Det är lugnt och stilla överallt, vilket gör att en elev kan sitta ensam med en lärare i korridoren i djup koncentration. Det är uppenbart att det är mödosamt, men läraren signalerar med hela sin uppenbarelse att det är okej, det får ta tid.
ANNONS
Lunaskolan är en så kallad resursskola. Här går barn som har särskilda behov. De har diagnoser för olika neuropsykiatriska störningar eller bekräftade läs- och skrivsvårigheter. Aspergers syndrom, adhd och autism är vanligt förekommande. För de flesta barn är bilden komplex och består av flera diagnoser eller funktionshinder – fysiska, emotionella, kognitiva.
Till resursskolorna kommer många som har en lång historia bakom sig. Ibland från spädbarnsålder med flertalet diagnoser, ofta efter att ha drivits bort från åtskilliga skolor som meddelat att de inte klarar av att ge det stöd barnet behöver, och som rekommenderat föräldrarna att söka sär- eller resursskola.
I dag vet vi att mellan 5 och 10 procent av svenska barn har psykiska störningar. Barnpsykiatrikommittén 1998 visade bland annat att det finns regionala skillnader. Psykiska problem förekommer i högre utsträckning hos barn i storstäder än i glesbygd. De vanligaste är depression, ångeststörningar och adhd. Kunskaperna inom barnpsykiatrin har vuxit oerhört mycket de senaste 20 åren, till följd av forskning kring samspelet mellan genetik, hjärndysfunktion, och biologiska och psykologiska omgivningsfaktorer. Detsamma gäller kunskaperna kring läs- och skrivsvårigheter och dyslexi.
Lunaskolan är en av de fristående skolor som nu ser med stark oro på sin och elevernas framtid, efter att utbildningsnämnden i Stockholm radikalt sänkt stöden till barn med särskilda behov. Den konkreta effekten är att flera barn tvingas lämna resursskolorna för att gå in i den vanliga skolan. Reaktionen har varit häftig. Demonstrationer och protester. Föräldrar som känt att de – äntligen – hittat det stöd deras barn behöver, är förtvivlade.
Anna Dahlberg på Expressen gör en ekonomisk fråga av saken (”Värna välfärden från högerns lättsinne” 1/9). Resursskolornas uppror, som hon kallar det, är en del i ”en ny sjuka /—/ radikalindividualismen”: ”Individen betraktas alltmer som en kund på välfärdens marknad som ska kunna fylla sin varukorg efter egna önskemål”. Hon efterlyser mot bakgrund av de snabbt ökade kostnaderna för barn i behov av särskilt stöd i Stockholm (från cirka 100 miljoner år 2010 till nästan fyrdubblade kostnader år 2012) en ”grå och verklighetsförankrad syn på välfärden”. Hon ställer de 70000-80000 kronor som en normal skolpeng omfattar, mot ett enskilt exempel där en elev haft ett tillägg på upp till 600000 kronor per år (här ska sägas att tilläggspengen i Stockholm tidigare har legat på 269000–289000, men nu sänkts till 180 000).
Dahlberg har rätt när hon säger att politik är att välja. Att budgeten måste gå ihop. Men med uttryck som att ”kunden har inte alltid rätt” finns en ton som står i stark kontrast till vad vuxna kring de här barnen ger uttryck för.
De föräldrar jag talat med ger inte intrycket av lättsinniga välfärdsshoppare. De hade alla önskat att deras barn hade sluppit sina tunga ryggsäckar, och i stället haft en väg genom livet med motsvarande friktionsnivå som vanliga barn har. Och pedagogerna som dagligen möter barnen är inga dammsugarförsäljare som med obekymrade leenden talar för varan, utan visar stor ödmjukhet inför den utmaning som vilar i att försöka stötta ett barn med extra behov.
Men för all del. Om ökade kostnader är huvudargumentet för att dra in stödet till resursskolorna, så låt oss prata samhällsekonomi en stund.
Ekonomerna Ingvar Nilsson och Anders Wadeskog har för Skandias (Idéer för livet) räkning gjort ett estimat på vad de kallar ”utanförskapets pris”. Det är högt. Bortsett från det mänskliga lidandet, ser en krass samhällsekonomisk kalkyl ut så här: 12,8 procent av en årskull hamnar i dag utanför samhället. En människa som fastnar i utanförskap i 20-årsåldern och förblir där till pensionen, kostar enligt Nilsson/Wadeskogs beräkningar samhället mellan 10–15 miljoner kronor, vilket är summan av alla välfärdskostnader (sjukvård, rehabilitering, omvårdnad, insatser från rättsväsendet, vårdinsatser osv) adderat med produktionsförlusten under hela deras vuxna liv. Det gör en total kostnad på 210 miljarder kronor per årskull.
I skenet av detta bör kanske de tilläggsbelopp som Dahlberg skriver ”har legat på uppseendeväckande nivåer” betraktas. Och det krävs inte mycket för att förstå att barn som inte klarar skolgången mer sannolikt kommer att återfinnas i den framtida statistiken för unga med aktivitetsstöd. Det är inte heller gratis.
Vi vet när det gäller läs- och skrivsvårigheter att vissa förebyggande insatser kan sättas in på hela barngrupper oavsett riskbedömning, men att det i somliga fall är mer kostnadseffektivt i längden att ha en lärare per elev. När det gäller barn med autismspektrumtillstånd är den tydliga vetenskapsbaserade rekommendationen att planera skolgången individuellt för varje barn; för somliga fungerar undervisning i vanliga klasser, för andra är den lilla gruppen nödvändig. Små barngrupper är också rekommendationen för barn med adhd, eftersom de är lättdistraherade.
Det kostar pengar. Det kan man betrakta som något dåligt. Men man kan också se det på ett annat sätt. Numera vet vi mer om hjärnans sjukdomar, störningar och skador, och om orsaker, förlopp och behandling. Många av dem som tidigare kanske hade dömts ut av omgivningen som idioter, omöjliga eller störda, kan i dag med rätt behandling och hjälp, fungera och leva som många andra. Förlåt om jag blir lite emotionell i argumentationen, men möjligheten att ta en tidig kostnad med effekten att individen får en rimlig chans, kan man betrakta det på annat sätt än som ett enormt framsteg för vårt samhälles människovärde?
Den 1 juli 2011 började den nya skollagen att gälla. Utgångspunkten är att eleven i första hand ska få hjälp inom befintlig klass, men rektor har ansvar för att behovet av särskilt stöd utreds och ges. Bristande resurser är inte en godtagbar ursäkt för utebliven stödinsats. Om nu verkligheten förändrats, måste kartan ritas om. Och eftersom kommunpolitiker prioriterar sin budget främst, borde kanske skollagens efterlevande i stället garanteras och finansieras av staten?
Dessutom: att betrakta och beskriva barn som en kostnad inom det offentliga beslutsfattandet är att göra blickfånget snävt. Man behöver inte hemfalla åt alltför stor känslosamhet. De rationella argumenten är fullt tillräckliga.
Tove Lifvendahl är politisk chefredaktör i SvD.
(Bild lånad av kung över livet, gilla deras Facebook sida!)
