ISABELLA FEIZA ÅHLANDER

När jag börjar skriva den här texten sitter jag på balkongen i kvällssolen med ett glas rött i handen, när texten är avslutad kanske jag gör något annat. – de känns tufft att skriva för många gånger känner jag inte som nu när jag börjar skriva. Men de gör de mer spännande att faktiskt fortsätta

De tog mig nästan två år, två år av ren kamp, jag har kämpat, slitit, gett upp, gråtit, skrattat, kämpat lite till, slutat kämpa å tillslut försökt intala mig själv att bara försöka leva med de. – kroppen blir inte perfekt igen, inte min i alla fall.

Men jag är på väg, fysiskt har jag varit där ett tag, eller åtminstone på väg åt rätt håll. Psykiskt har jag stampat på samma ställe sen dag ett. – men efter allt som hände i vintras, när jag blev totalt krossad å hamnade platt på marken.. Då började jag att inse.. Hur fantastisk jag är, hur fin min kropp är, även fast jag inte tycker de alltid så har jag åtminstone börjat försöka tänka så. Försöka övertala de elaka demonerna i skallen som ständigt vill trycka ner mig, som ibland vill köra magen i ett rivjärn å hyvla bort de nästintill obefintliga hängpattarna. Som vill sudda bort bristningarna å som bara vill få mig att  må skit över min egen kropp. – men jag kommer aldrig bli av med den, ett mirkael kommer inte att ske, jag kommer inte att vakna en dag å se ut som Jessica Alba. De sladdriga på magen, de tomma brösten som ligger slickade längs magen, å de där tigerränderna som pryder både magen, rumpan å brösten – de försvinner inte. – kanske blir de bättre men perfekt blir de inte, inte så länge jag inte kan intala mig själv att jag är perfekt precis som jag är.

De bodde ju en stjärna i min mage, en prins, min livskraft han bodde där i nio månader, han växte å jag växte. Jag gav honom näring från mina bröst i över sex månader. Å för första gången så vill jag skriva att jag är stolt över min kropp. – kanske inte för alltid, de kommer att finnas stunder då jag hatar den, stunder jag gråter en skvätt över att den inte är som den en gång var. – men jag måste lära mig, kroppen förändras. – å de enda vi kan göra är att acceptera de.

Minns ni de här inlägget jag skrev i höstas? – jag minns, å jag minns hur tufft de var att skriva, hur tufft de kändes att dela med mig, nu gör jag de igen men den här gången är jag stoltare. Den här gången känns de bra, inte perfekt, men bra.

Nu sitter jag inte på balkongen längre, å vinglaset har jag inte heller med mig, jag ligger i soffan,  har läst den här texten ett par gånger å de var ett tag sen som jag började skriva, å jag känner ungefär samma sak. De är mitt i sommaren, å jag har inte den perfekta strandkroppen, hade jag inte varit gravid, inte fött barn eller fått bristningar under puberteten för ja de är sant, många av de bristningarna som pryder mina höfter hamnade där redan under tonåren.. hade de inte varit för allt de, utan för att jag valt att leva osunt, äta mig fet, dricka mig slapp, å ändå sett ut såhär.. så hade jag levt i vassen. men de tänker jag inte göra, jag vill vara stolt åtminstone försöka, de borde du också vara! – för vi är fantastiska varenda en av oss, varenda människa som är satt på denna jord är fantastisk, å även om de finns idioter så finns de ALLTID en orsak till ett idiotiskt beteende. 

Snälla glöm inte de, kan vi inte försöka peppa varandra? kan vi inte kämpa för att må bra tillsammans, kan vi inte försöka slå hål på alla dumma ideal, en tjej behöver inte ha stora lår, fast rumpa, tight mage å enorma bröst, killar behöver inte vara muskulösa, tatuerad å tuffa. De handlar om insidan, för de är väl så? åtminstone så de borde vara, tänk hur bra vi hade mått om vi alla försökte leva efter de?

 Nu är inte en enda av de här bilderna tagna på de sättet att de visar de där som faktiskt fått mig att gråta, skrika, å må skit, men de är jag klädd endast bikini, med ett leende på läpparna. PRECIS SOM DE SKA VARA, vi ska vara stolta!