ISABELLA FEIZA ÅHLANDER

Hej. Jag har liksom insett hur stark människan är, hur mycket människan faktiskt kan klara av utan att tappa hoppet totalt. De som hände mig den där fredagen de är inget jag önskar någon. Men idag känner jag mig redo att prata om de, för jag börjar faktiskt må bättre.

De hela började med att jag och P natten till fredag bestämde oss för att vår tid tillsammans var över, de var ingenting som egentligen kom plötsligt för vi har haft de svajigt en lång tid tillsammans. Men de tog ändå hårt på mig, jag och Claudio bodde ju hos honom,  och i de läget hade vi inget alternativt boende. Så från att ha haft en trygghet och boende, till att vi stod där ensamma. Framåt kvällen så får jag ett samtal och ett besked om att en av mina barndomsvänner blivit skjuten,  redan i de läget kändes de inte som att jag hade möjlighet att hantera mer motgångar. – jag ringer till min underbara mamma som kommer och sover med Claudio så att jag kan åka till sjukhuset.

Just precis då, på väg till sjukhuset så kändes livet redan rätt hopplöst. Jag får i alla fall chansen att komma in och träffa min vän. Vilken lättnad och jag hade nästan glömt bort hur eländigt allt annat kändes (med p och oron för var jag och Claudio skulle bo)

Jag åker hem från sjukhuset tillsammans med en vän,  kommer hem, lägger mig på soffan för att sova.. och vaknar strax därefter av ett obehagligt ljud. (De ljudet väcker mig fortfarande på nätterna) men jag vänder mig om,  och där i sängen ligger min älskade mamma och skakar, från munnen rinner de blod blandat med något skumliknande. Bredvid mamma ligger Claudio och fortfarande sover,  jag försöker väcka mamma som är helt okontaktbar.. där någonstans svartnar de för mig och jag minns inte alls vad i ordningen som händer först,  men jag springer in i sovrummet och skriker åt min vän att min mamma där,  hon dör här ute, kom och hjälp mig. – Claudio vaknar,  och vi gör allt för att få min mamma att cykla,  pratar under tiden med 112, och min vän börjar ned hjärt och lungräddning. De känns som en evighet, men tillslut kommer ambulans och brandkår. Jag lägger mig i sängen och gråter,  tillsammans med Claudio jag kan inte vara stark längre.  Jag berättar för honom att mamma (mormor)  blev sjuk och att hon nu är med doktorn. Han tittar på mig och ser rädd ut, jag kan inte skydda honom just då.. för jag är minst lika rädd.

Dagen efter får jag prata med sjukhuset som säger att min mamma är vaken men extremt trött. Jag vill åka dit,  men jag var så vilsen och tradig att jag inte klarade av tanken att titta på mamma. Jag var livrädd. Claudio får åka till sin farmor för jag kunde inte ta hand om honom just då, hela min värld försvann under samma dygn de va åtminstone så jag kände.

Resten av dem helgen spenderade jag med att vara nära människor jag älskar, men ändå så onärvarande jag stirrade in i en vägg, jag åt inte,  jag drack inte och jag kunde inte sova.  Inte förrän på onsdagen veckan efter kunde jag börja sortera tankar och ta beslut.

Men jag var fortfarande traumatiserad, jag grät konstant och var livrädd för att sova. Idag kan jag sova, jag äter,  jag jobbar,  jag umgås med vänner och jag älskar att vara i närheten av min son. Han ger mig styrka!  Dessutom ler jag mer än jag gråter. Jag står på benen, även om jag fortfarande känner mig trasig så är jag hel. Jag tänker inte ge upp, och klarar jag den här skiten då är jag odödlig.

Men de känns ändå så orättvist, varför jag? Varför skulle allt hända samtidigt? Och varför min mamma! –  idag mår hon mycket bättre, och jag är tacksam över hur läkarna tar hand om henne.