Hej. De här Inlägget kommer att handla.om ett väldigt viktigt inlägg jag skrev för drygt 2 år sen. Ett inlägg som känns bra att läsa igen. Ett inlägg om hur ett destruktiv förhållande kan förstöra så mycket för människan. Om hur svårt de kan vara att lämna ett förhållande som bryter ner dig. men också om hur starka vi människor är.
”Jag har verkligen insett hur bra den här bloggen är för mig, jag kan skriva och jag kan skriva nästan precis vad jag vill. Jag kan få ur alla mina känslor och öppna mig självklart inte om allt men om mycket. Ni är ju ändå en del som är här inne och läser och just nu är de precis du som gör de, så helt anonymt är de inte och de kanske jag inte vill heller. Jag kanske mår bra av att veta att andra faktiskt läser de jag skriver. Att ibland som i kväll bara sitt ner och får skriva precis de jag känner. Precis som min psykolog sa när jag träffade henne i veckan, så behöver jag prata, men jag kan inte jag har enormt svårt att prata om känslor i stället kan de vara skönt att skriva.
Just i kväll är en sådan kväll då jag tänker på de förflutna på hur de var förr, hur jag gång på gång lyckades hamna i trassel. De jag egentligen tänker på mest är väl ett av min X, jag var tillsammans med en kille i ett par år, sen dag ett varnade en av mina bästa vänner mig för honom, hon försökte få mig att förstå vad jag gav mig in på, i stället blev jag arg och avvisande. Nu ett par på senare förstår jag ju varför hon varnade mig, och att de var för att hon faktiskt brydde sig om mig.
Tänk att man kan bli så blind när man är kär, för jag vart verkligen blind jag såg bara de bra, och hände de någonting dåligt var jag snabb med att förlåta. Jag klandrade alltid mig själv och enligt honom var de ju alltid mitt fel också. Hade jag inte gjort så, hade han inte behövt göra så. De var ju många utomstående som såg vad som hände men jag försvarade alltid honom och situationen. Allt var destruktivt, jag tror varken han eller jag mådde bra i vår relation. Men vi var kära, åtminstone i början tills att kärleken blev ett behov, och behovet så starkt att svartsjukan tog över.
Jag tänker mycket på de första gångerna, när de hände framför mina vänner. När jag lovade dom att aldrig låta de hända igen, men redan en stund senare var han förlåten. Tänk att de krävdes så mycket som att polisen skulle dyka upp och se de med egna ögon innan jag förstod allvaret. Att min mamma behövde säga till mig med tårar i ögonen ”vad var de jag sa” atthela min värld för en sekund behövde rasa samman innan jag faktiskt kunde lämna. Idag har vi ingen kontakt alls, och jag saknar de inte, jag saknar inte de vi hade, och jag saknar ingenting av oss. – Inte ens ibland, trots att jag tänker på de då och då.
Tiden efteråt var hemsk för mig, jag var rädd, rädd för allt, för att jag inte visste var jag hade honom, för att han skulle komma tillbaka, för att de kanske var mitt fel, de kanske var mig de var fel på, för att jag kanske förtjänade de som hände. Vi hade de ju ändå så bra, när de faktiskt var bra! Idag vet jag bättre, och idag vill jag att alla kvinnor som läser de här och alla män också för den delen, ska veta att de är aldrig DITT fel, aldrig någonsin. De finns jätte bra hjälp att få om man är i ett destruktivt förhållande, om man är rädd att ta sig ur eller inte vet vad man ska göra. Om de är någon av er som läser, som är i en liknande situation eller undrar något går de jätte bra att skicka ett mejl till mig: [email protected]”
