De är klart att jag vill att Claudio ska ha ett syskon, men den här gången vill jag inte att de ska vara för att jag själv varit slarvig. Utan för att de är planerat, att allt känns rätt och för att jag är redo för de igen. Samtidigt som jag vill ha de rätt snart. Innan dess är de ju dock ett par saker som behöver klarnas upp, boende, och lite sånt. – och kärleken förståss! – Men där känner jag mig ändå inte helt vilsen, framtiden får bevisa!
Klart att man blir nervös när mensen är sen, även fast att jag försöker skydda mig så finns de ju gånger man inte riktigt gör alla val rätt.
Hej är du verkligen säker på det??
Tycker det liknar ditt sista förhållande att det ska gå fort.
Klart du kan va sugen på att skaffa fler barn men du har ju inte vart ihop med den killen så länge?? Klart är det ditt liv och ditt besked o du bestämmer själv. Men tänk först o främst på din son o dina framtida barn. Allt handlar inte om sig själv hur lycklig man är idag, klarar man verkligen två olika pappor o två barn??
Tycker om din blogg o det är så intressant o läsa den
Tack för en bra blogg
Jag förstår hur du tänker, tänkte faktiskt göra en liten förklaring. känns som att jag blev lite misstolkad. hehe :) kram
ibland kan jag känna att vi som unga och har barn kastar oss in i nästa förhållande direkt efter ett annat stort uppbrott. Du är inte den enda bloggen jag läser utan de är fler unga mammor som mig själv där de inte håller med pappan och man ”slänger sig in” i nytt förhållande för att vara den där familjen och inte leva som ”ensamstående” fast man är de.
Dömer inte på det sättet då jag själv är där idag men ser ett mönster, de är inte bara jag! Och även om jag är jätte glad för min nya och man börja drömma igen om framtiden kan jag ändå inte sluta ifrågasätta mig själv om inte ”alla andra vuxna” har rätt. Stressar vi in i saker? Är vi egoistiska? Tänker vi verkligen på barnen i första hand? Att tänka på framtiden med barn med en ny, kommer de sluta i katastrof också? Ska man bli ensam med två barn med två olika pappor.? Ja hoppas du förstår min rädsla. Jag vill inte döma dig eller något sådant!!! Jag kan bara försöka pussla ihop bitarna dom du lämnar ute och kanske är jag ute och cyklar. Men de känns som att jag kan känna igen mig i din livsfas just nu.
Hur tänker du kring allt detta?
Många frågor, gör ett inlägg med en liten förklaring kring hur jag tänker :) kram