Efter att ha levt som ensamstående ett tag nu, har jag verkligen insett hur tufft de faktiskt är. Eller de finns både bra och dåliga sidor med de hela precis som med allting annat. Bland annat så kan man göra allt på ”sitt sätt” men man kan inte alls vara lika spontan som när man är två, och redan när man är två försvinner mycket av de spontana. De krävs mycket mer planering, jag kan inte duscha när jag känner för de, om jag inte vill ha en liten plask pelle på golvet framför mig.
De är tufft och helt ensam är jag faktiskt inte, har ju min mamma som hjälper till så fort hon kan, och dessutom pappa C som är här eller med Claudio när han hinner. Utan en partner blir man ju mycket mer ensam, och kanske de som gör att jag ännu hellre hittar på saker på egenhand så fort jag kan. Jag behöver de sociala, jag behöver trygghet och jag behöver definitivt få hitta mig själv i allt som pågår just nu.
De jag egentligen ville komma fram till är hur lycklig och tacksam jag är för min mamma, som kämpat för mig hela mitt liv. Som alltid satt mig i första hand, gjort allt för att jag ska gå runt med ett leende på läpparna, lärt mig att vara precis den jag är, att hålla huvudet högt men att också kunna släppa på känslor och tankar med rätt personer
[youtube]https://www.youtube.com/watch?v=8sO9jnNTVRo[/youtube]
