ISABELLA FEIZA ÅHLANDER

Man skulle kunna säga att de hela startade någon gång efter gymnasiet, jag levde i ett destruktivt förhållande där jag ständigt kände mig nedtryckt och otillräcklig. Jag började gå ner i vikt och de enda som  kändes viktigt var att jag förbrände mer kalorier än jag stoppade i mig. Att ständigt ligga på ett kaloriunderskott för att kunna ha kontrollen, troligtvis för att de var de enda jag kände att jag kunde kontrollera och jag mådde bra av de. Åtminstone var de, de jag trodde.

Tiden gick och tillslut insåg jag att träning och kost handlade om så mycket mer än att ha kontroll över mig själv. De blev till något positivt. Under hösten 2012 blev jag gravid, och valde att sluta tänka på samma sätt. Jag hade ju mer än mig själv att tänka på, jag hade en bebis i magen som behövde näring.

Från att jag skrev in mig hos barnmorskan i vecka 12 tills att jag stod på förlossningen i  vecka 38 hade jag gått upp 30kg, inte helt hälsosamt men bebisen mådde bra, och jag mådde bra!

Sen började de igen, jag rasade i vikt och innan årskiftet (Claudio föddes i Augusti) så hade jag tappade strax över 20kg, men de där sista kilona ville inte försvinna, och jag började må dåligt över vikten. Ni som fött barn kanske vet att magen, brösten och höfterna inte riktigt blir detsamma efter en graviditet och amning?

Jag kämpade på och samtidigt som de sakta men säkert hände något med kroppen började jag även acceptera att jag såg ut som jag gjorde.

I början av 2015 så separerade jag och Pappa C, de tog hårt på mig och innan jag ens hade reagerat så vägde jag nu mindre än jag någonsin gjort tidigare. Men de såg jag aldrig själv, inte förrän nu när jag tittar tillbaka på bilder så ser jag hur smal jag var.

I våras blev jag sjukskriven på grund utav utmattning/depression och under den tiden gick jag ännu en gång upp i vikt inom 2 veckor hade jag gått upp 2 siffrigt. De var tufft, och jag kunde inte riktigt hantera de. Nu när jag inte mår på topp igen, fy vad de tar emot att skriva de hela tiden, varför har jag dessa dippar i livet.. men så är de! – i alla fall nu ser jag att kroppen förändras, jag går ner i vikt igen, men denna gången ska jag faktiskt se till att göra de på ett bra sätt.