Hej snygging!
Jag satt och tänkte på de där med boende för mig och Claudio. Idag bor vi relativt trångt, inte till storleken men till antal sovrum. Min mamma bor kvar i lägenheten som jag växte upp i. Innan jag och P flyttade ihop gjorde vi i ordning kontoret hemma hos mamma till ett barnrum till Claudio. De har känts väldigt tryggt att han har haft de rummet sen dess, han känner sig trygg och jag ser att han mår bra av att vara hos mormor.
Men i samband med att jag och claudio flydde hem till P så passade min mamma på att hyra ut mitt gamla sovrum. Vilket ändå har gjort att jag känt mig lite vilsen där hemma. De senaste veckorna har jag liksom fått dela sovrum med min mamma. Jo visst, de kan låta mysigt – men inte mer än ett par dagar.
Jag har liksom inte haft någonstans där jag kan gå undan, och de har varit ganska ska jobbigt. Nu har vi löst situationen och även de känns jobbigt. Men jag tror att de är de bästa just nu. Mammas inneboende (som dessutom är en barndomsvän till mig) flyttar ut i veckan och jag flyttar in i mitt gamla rum. Blandade känslor, men samtidigt de som kommer att bli bäst just nu.
Men wow vad tacksam jag är över att ha min mamma, vad hade jag gjort annars? Var skulle jag och Claudio ta vägen annars? Å dessutom är de väldigt skönt att ha henne i närheten nu när jag mår dåligt.
