Hej. Jag känner mig så fri, så lättad men också rädd för att jag alltid ska vara ensam. Jag saknar att ha någon nära mig, men känner mig samtidigt lättad. Jag är starkare än någonsin och känner ett inre lugn som jag inte känt på evigheter. Jag har inte den där klumpen i magen längre även om jag saknar mycket. Jag känner mig självständig men också lite vilsen. Jag tror på ordspråket att tiden läker alla sår.
Som min psykolog sa, ditt liv är som ett öppet skrapsår, med tiden blir det en skorpa, då har man kommit en liten bit i läkningen, men de krävs inte mycket för att de ska börja blöda igen.Vissa sår blir infekterade och då behöver såret extra tid för läkning. Tillslut kommer skorpan att ramla av och kvar kommer de alltid att finnas ett ärr. En påminnelse om vad som funnits där. Jag tyckte att den jämförelsen var så rätt, jag känner mig någonstans i mitten av läkningen. Men går fortfarande och oroar mig för att ”såret ska bli infekterat” – jag mår inte helt bra än, men mycket bättre.
Jag blir ibland arg, arg på orättvisan, varför skulle allt de här hända mig? Varför skulle hela mitt liv gå i tusenbitar på ett dygn.
Därför känns de extra underbart att vaeta att jag har mina fantastiska vänner omkring mig. De är verkligen i dessa lägen man inser vilka vänner som faktiskt finns där och bryr sig om en.
Du är stark?