Hej. Jag tänkte dela med mig av en sak, någonting som jag misstänker att jag inte är ensam om. För ungefär ett år sedan hade jag min första kontakt med psykiatrin inte för att jag själv insåg hur ostabilt de var.. Utan för att personer runtomkring mig kände en oro över hur jag tig hand om mig själv, eller rättare sagt inte tog hand om mig själv. Jag tyckte att jag gjorde de, tyckte inte alls att de var så illa som vissa andra tyckte. Men min hets om att bli smal igen efter graviditeten och min rastlöshet gjorde att jag inte hann tänka på annat. Mitt första möte hos psykologen var nog även mitt allra bästa, trots att jag inte tyckte att jag mådde dåligt kunde jag lätta på hjärtat och prata ut. Där satt jag framför en främmande människa och pratade om mitt liv och mina känslor, över hur frustrerad jag var över att jag sällan klarar av att slutföra saker, över hur jag oftast blir fast i ett intresse tills att jag finner ett nytt, hur jag aldrig kommer i tid, eller hur jag glömmer bort viktiga saker som enligt mig inte känns särskilt intressanta. Dessutom hade jag mitt barn, de fanns inga gravid hormoner kvar och inte heller några efter amningen. Jag insåg inte att de fått mig att må så bra och att vara så stabil under en längre period jag hade glömt bort hur livet egentligen såg ut.
Idag är jag inte världens lyckligaste, jag försöker uppskatta de små sakerna, men vissa stunder blir de stressigt och då låser de sig. Jag kan inte hantera dessa känslor, men jag försöker. Tyvärr drabbar de nog mina anhöriga mer än mig själv därför är de svårt för mig att inse när jag behöver stanna upp, andas, slappna av och börja om. – jag har fortfarande kontakt med en psykolog, inte lika ofta men då och då, hade de varit för ett par år sedan hade jag skämts. Idag är jag stolt över att jag vågade ta hjälp!
Jag vet ju varför livet haft sina enorma bergodalbanor, Varför jag gjort en del impulsiva och många gånger idiotiska beslut, men också varför jag lyckats när jag verkligen velat. Jag är egentligen ingen dålig förlorare, jag är bara så inställd på att lyckas att de bryter ner mig när jag inte gör de.
Jag gör hellre saker på mitt sätt än att låta andra hjälpa till, för att jag hellre blir besviken på mig själv än på andra när de inte blir som jag tänkt. De blir ju tyvärr så att jag får mer att göra, stressar mer, och blir ofokuserad på saker jag egentligen borde lägga fokus på. – men jag försöker hela tiden att bättra mig, släppa in bra människor i livet och låta de som bryter ner mig försvinna.
Det är starkt av dig att ta hjälp & att nu kunna se med öppna ögon! Du ska vara stolt över dig själv! Ofta lever man i blindo och det enda man ser är barnet/barnen och sin respektive och glömmer helt bort sig själv! Jag har själv varit där, gått igenom mycket tuffa tider då jag inte mådde bra, var ensamstående med min son och fick träffa många olika psykologer. Det är tufft men man är starkare vad man tror när man inte har nått annat val än att vara stark. Och du är starkt, det kan man läsa mellan raderna så du kommer klara detta galant! :-) glöm inte bort dig själv igen, du måste må bra för att kunna ge 100% som mamma :-) önskar dig lycka med allt du går igenom
Kram