Claudio har fått en kompis, jag tycker verkligen att de är super kul. Han pratar om honom hemma, och så fort vi går in på dagis springer de fram till varandra och kramas. De säger hejdå på eftermiddagen och enligt pedagogerna leker de fint ihop. Såna saker gör verkligen en mamma stolt. Tänk att han är så stor nu.
Att han har blivit stor märks ju inte bara på att han faktiskt skapar sig relationer och leker med kompisar som har gemensamma intressen. Han pratar mer, mer för varje dag. Han kan berätta om händelser och han pratar om vad han vill göra. Han har en vilja som sin mamma, sin pappa för den delen också. De är en envis liten kille som vet precis hur han ska göra för att få som han vill.
I stressade situationer kompromissar vi, som på morgonen, klär han på sig utan att tjafsa och sätter sig i vagnen utan att skrika tills både han och jag är dö svettiga så får han en frukt eller ett digestive kex på bussen. Muta? Ja kanske, men just nu är de de som fungerar för oss. För hur får man annars en viljestark och trotsig tvååring att lyssna? Har ni några knep? Eller kör ni också på mutningsmetoden ibland?
