De är så hemskt, så jobbigt å så påfrestande. De känns som att han gör allt för att göra sin älskade mamma frustrerad. Läggningen som brukar ta max 30 minuter kan ta flera timmar. Jag vill ju kunna göra allt för honim, tillfredsställa hans behov, få honom att känna sig trygg å växa som person.
Som de brukar se ut:
• Byte av blöja, å på med pyjamas i sängen
• Dricka välling medan mamma läser bok, oftast en massa gnäll ”igen, igen, boken-bilen, igen, sista, osv”
• Vi lägger bort böckerna kramas, pussas, säger godnatt, vinkar, sätter på musikspelaren, å jag går ut ur rummet.
Men: Sen en tid tillbaka kan Claudio öppna sin dörr själv, vet inte om han gör de mest för att retas men han springer upp, försöker busa, vill bli jagad å efter att jag har tjatat en stund ”Claudio, gå å lägg dig, gå in på rummet, osv” så går han in. Jag följer med, kramas, å då vill han läsa bok igen, eller behöver gå på pottan, (utan resultat) men jag vill ju självklart att han ska ha fri tillgång till pottan precis som att jag ibland kan sätta mig på toaletten när jag känner för de. Sätter mig på sängkanten å klappar honom tills han somnar, oftast tar de väldigt lång tid å jag ”råkar” gå ut ur rummet innan han hunnit somna ordentligt.. Vilket slutar med att han kommer utspringandes igen. Å samma visa igen!
Haha förlåt att jag skrattar men du beskrev just min son fyllde 2 den 11 juli verkar vara nån 2-års grej det där.
Tack å lov, att jag inte är ensam! ☺️