Tänk att min lilla son blir två år i slutet på sommaren, tänk att han liksom vuxit ifrån bebis tiden. De är så fascinerande att få följa en persons utveckling. Jag kanske har sagt de hela tiden sen han föddes, men kan inte låta bli att säga de igen å med samma inställning om att de är ”NU” de händer. För de sker saker exakt varenda dag. Både i språkutvecklingen, fysiskt å man börjar verkligen se vilka personligheter barnen har, de blir liksom ännu mer tydligt nu.
Alla som har umgåtts med Claudio en längre period å även mig då, säger att vi är kopior av varandra, att vi klickar på ett magiskt sätt just för att vi kan gå varandra på nerverna å ändå har så kul tillsammans. Jag tror att den här perioden som ”ensamstående” har gett mig å Claudio en helt annan relation till varandra. På en väldigt positivt sett, han är som min bästis men också min son, jag är hans förebild, jag vill vara allt för honom. Å att vi har en bra och fungerande relation till varandra är de absolut viktigtaste för mig. Jag vill att Claudio alltid ska komma till mig när de är något som känns konstigt, tråkigt, jobbigt, roligt ja precis vad som helst. Jag vill vara hans bollplank, jag vill vägleda honom i livet, jag vill göra allt för honom! – jag tänker visa honom världen.
Å ja, nu blev de här ett rätt flummigt inlägg, men jag känner jag att jag fick ner ett par viktiga rader. – bjuder istället på en bildbomb från uppsala, tagna av Jessica!
