Att vara förälder är långt ifrån harmoniskt många gånger, man vill ge sitt barn valmöjligheter å en viss grad av frihet. Jag vill vara en mamma som är: snäll, kärleksfull, rolig, sträng, glad, busig, påhittig, tokig, konsekvent, självsäker, å så mycket mer. Problemet är väl att jag antingen tagit mig vatten över huvudet å inte uppfyller alla mina ”mamma krav” eller så är de bara så att man som förälder misslyckas ibland. – Den här helgen kan man minst sagt säga att Claudio satt sin mamma på prov. I samband med att han börjar prata allt mer, vill han bestämma mer, ta egna beslut, å även om de många gånger bara handlar om att åka vagn eller gå själv så ska han bestämma, får han som han vill då vill han ha de han inte får. De är då jag inte har en aning om hur jag ska aggera som förälder, klart att han ska få vara med å bestämma. Men när de bara handlar om att just få bestämma å att han ändå inte blir nöjd när han får sin vilja igenom då vet jag inte hur jag ska göra.
Utbrotten just nu är hemska, skrik, gråt, panik, slag, å allt så pass överdrivet att människor runtomkring tittar på å funderar väl över hur den här unga morsan ska klara av de här. Dessa gånger är de bara att bita sig i läppen, försöka vara pedagogisk, avleda å hitta vägar till ett leende utan alldeles för mycket förstärkning på de dåliga eller oönskade beteendet. Men… Även om jag avleder, så dyker de där mega utbrottet upp igen när de är dags att avsluta nästa aktivitet, hur gör man? Vad gör man? Jag lär ju va gråhårig innan 25!
Men kärleken till sitt barn är ju oändlig, odödlig å den mest magiska känslan som finns. så överleva lär jag göra i alla fall. ❤️
