Jag vill först och främst berätta för dig som läser de här, att de absolut inte är meningen att trampa någon på tårna. De är bara mina egna tankar och erfarenheter eller upplevelser kanske är ett mer passande ord. De kan hända att jag formulerar mig dåligt eller på ett sätt som inte känns rätt för dig. Men de är inte min mening att du ska känna dig sårad eller trampad på. Känner du ändå så, så tveka inte att lämna en kommentar, så att jag vet – kanske var de bara helt dumt av mig att ens tänka tanken att slänga ner alla dessa tankar i ett inlägg i min offentliga blogg. – Men jag känner oftast en lättnad efter att ha skrivit av mig, jag känner oftast ett inre lugn efter att ha skrivit ner mina tankar. De gör också att jag har möjlighet att själv läsa tankarna en annan dag, att påminnas om hur jag tänkte.
Jaja, de jag just nu sitter och tänker på är de är med unga-mammor, unga-mammor och diagnoser. Jag har fått för mig att de är relativt vanligt att unga föräldrar har en diagnos. Kanske var de inte planerat att livet skulle se ut som de gör just nu, kanske var de inte meningen att jag skulle vara mamma just nu, men någonstans visste jag ju hur man blev gravid, jag visste hur de där oskyddade samlaget kunde leda till en graviditet som i sin tur, kunde leda till ett barn. Någonstans känner jag att de var den där spänningen den där lilla bekräftelsen som bekräftar att de är möjligt. – När vi väl förstod att jag var gravid var de många tankar som snurrade i huvudet, och de var en hel del ångest, många tankar om varför vi hade oskyddat samlag, om varför vi var så oansvariga men också många härliga tankar tankar som hur de skulle kunna se ut, hur vi fantiserade om familjelivet. Hur vi inte hade en aning om hur de egentligen skulle vara, bara som vi trodde att de skulle vara. Nu är de helt fantastiskt jag skulle aldrig någonsin vilja spola tillbaka tiden och ta ett annat beslut i dag. Att fullfölja graviditeten och skapa ett liv var de absolut bästa val jag gjort.
Jag tänker i alla fall att de finns många unga föräldrar som har en typ utav diagnos, någonting som driver oss till att bli unga föräldrar, någonting som gör att vi känner oss redo så tidigt, någonting som gör att vi redan gjort allt de där som vi vill innan vi skaffar barn Precis så känner jag, jag känner att jag redan gjort saker som jag inte kan göra nu, ja känner inte att jag behövt prioritera bort livet för att jag har barn. Är de någon som förstår hur jag tänker? Eller är jag helt ensam om dessa tankar..
Men jag kan inte låta bli att tänka på de här med unga-mammor och en diagnos, vet inte längre hur jag ska formulera mig när jag skriver, får inte riktigt ner mina tankar i en text, och de blir svårt man jag känner mig ändå lättad av att skriva, så får väl be om ursäkt för ett relativt, luddigt, svävande och oförståeligt inlägg. – Men någonting vill jag få ut, de är någonstans jag vill komma till med de här men jag kan bara inte skriva de, jag vet inte vilka ord jag ska använda..
Väldigt intressanta tankar, och modiga ord.
Har inte tänkt på det tidigare, men nu när du nämt det, så tycker jag att det kanske ligger någonting i unga mammor och diagnoser.
Tänker dock att diagnoser verkar blivit vanligare över lag de senaste åren.