Är de någonting jag tycker är obehagligt och läskigt, är de när Claudio får sina våldsamma utbrott nattetid. Jag vet inte vad jag ska göra, känner mig så maktlös och blir tårögd varje gång. Natten till i söndags blev jag så rädd att jag var nära på att ringa 112. Jag känner inte alls igen honom när han håller på, han dunkar huvudet i spjälsängen, sparkar, sloss och gallskriker de finns ingenting att göra och ingenting som får honom att vakna. Efter ett tag olika länge varje gång så vaknar han till, och blir oftats väldigt ledsen, men somnar snabbt om. De är så obehagligt och jag ber verkligen om vart enda litet tips! – För så maktlösa som vi känner oss när han får sina ”anfall” de är hemskt, de enda vi försöker att göra är att se till att han inte skadar sig. Men.. han blir så stark att jag knappt orkar hålla emot, jag är rädd att tappa honom och på så sätt skada honom mer.
Någon som har erfarenhet utav nattskräck? någon som vill dela med sig? bör man kontakta BVC? de här hände ju för någon månad sen också, och då pågick de i drygt en vecka. Nu är de andra natten i rad han får dessa ”utbrott”. Ibland känner jag att jag inte ens vill somna, för att de är så obehagligt att bli väckt av att han gallskriker, och ”brottas med sig själv”
Thexas hade sådär för något år sedan, minns att det var innan Thiara föddes för jag var höggravid och skulle ligga och trängas med honom i sängen. Det höll i några månader och mot ”slutet” så var det inte varje natt. Men han vaknade också sådär, helt hysterisk. Men han slogs aldrig eller gjorde illa sig själv. Tvärtom, han skrek och grät bara. Jag tror det är en såndär ”fas” (hatar ordet, haha) som många barn går igenom (sa de på vårat BVC iallafall) och det finns inte så mycket att göra mer än att vara nära. Ignorerar man barnet (vilket jag inte tror att du gör såklart) så kan nattskräcken bli värre och följa en i många, många år. Tills man blir vuxen till och med. Men med Thexas så var det enda som funkade närhet. Krama honom, sitta/ligga med honom i sängen tills han somnade om. Sjunga.
Det är sjukt tufft, jag vet. Men förhoppningsvis går det snart över! Men prata med Bvc, de har säkert bra tips där! :) Kram!
Vi har också en son med detta. Men han blir tre år och har det fortfarande ibland. Det finns tyvärr inte så mycket mer man kan göra utan att vänta ut anfallet. Vi har iaf inget som fungerar här hemma.
Har läst att det kan bero på att rutinerna ändras eller att de kan vara övertrötta. Men det är nog väldigt olika från barn till barn.
När han får anfall så sätt dig vid sängen och prata lugnt med honom. Stryk gärna honom på huvudet. Funkar inte det så lyft upp honom från sängen och håll honom mig ditt bröst. Det funkade för mig, och nattskräck försvinner oftast med åldern.
Hoppas att allt löser sig!
Om jag vore dig så skulle jag absolut kontakta BVC för lite rådgivning och för att prata ut. Jag har läst en del om det och har för mig att d ungefär är mellan 15-20% av alla barn som går igenom detta. Jag skulle även om ni säkert agerar helt rätt så skulle jag ändå ringa och be om att få en tid så man lan prata av sig osv.
Hoppas de lugnar ner sig smart!