Jag fick en ganska intressant kommentar utav en tjej vid namn Sara, jag tyckte att de var rätt skönt att kommentaren dök upp, då den faktiskt får mig att på ett naturligt sätt förklara lite hur jag fungerar, att jag är väldigt impulsiv och spontan har jag redan berättat, men att jag blir extremt stressad utav att vara raslös kanske inte var något ni visste om? – har i alla fall skrivit i hop lite tankar som ett ”svar på kommentar” – hoppas verkligen inte att du Sara tar de här på något dåligt sätt. – Egentligen brukar jag ju försöka svara på de flesta kommentarerna bland kommentarerna men ibland känner jag för att göra ett mer ”offentligt” svart. ❤
Vad roligt med en följare som har en pojke i samma ålder, visst är de fantastiskt? Jag gör en hel del saker om dagarna, men ser alltid till att han inte blir överstimulerad, vi har dagar då vi också tar de väldigt lugnt. men att vara hemma en hel dag och inte göra någonting de skulle aldrig fungera för mig, jag klarar inte av de och jag vet att Claudio mår bäst utav att ha en lugn och tillfredsställd mamma i sin närhet. De är tryggt för honom! – Eftersom att de varit så enda sedan Claudio föddes egentligen så har han liksom blivit van vid de, för mig känns de viktigt att han faktiskt redan från början är van vid att de händer saker, då han kommer att få växa upp med de, jag är en person som alltid är ute på språng, har dock blivit väldigt mycket lugnare nu när jag blivit mamma. Jag ser de inte som någonting dåligt egentligen, och nu kanske jag avviker lite från din kommentar men den fick mig att tänka lite (ingenting negativt). Claudio sover på dagtid, oftast en ganska lång stund på förmiddagen innan vi sticker iväg på dagens äventyr, på eftermiddagen brukar han sova i vagnen eventuellt när vi kommit hem för dagen. – kanske låter egoistiskt utav mig att faktiskt göra en massa saker på dagarna för min egen skull, men jag är sådan och blir väldigt stressad utav att de inte händer saker, vilket i sin tur leder till att Claudio också blir stressad. Tack för din kommentar, de gav ju mig också chansen att kunna förklara ”varför” vi faktiskt nästan alltid är på språng.
