hej vimedbarn!
Jag är nog lika nervös som en sex åring första dagen på skolan. För mig är de här stort. Jag har sovit på mitt besked om graviditeten men jag kan inte handskas med känslan jag behöver skriva av mig. och jag kommer att vara anonym tills jag och barnets pappa väljer att gå ut med graviditeten offentligt.
Jag vet egentligen inte om jag är glad just nu, jag har längtat och drömt iväg väldigt länge och väldigt ofta men nu när de väl är verklighet har jag verkligen en klump i magen. Eller får jag säga två? – jag har lite smått ångest jag vet inte om jag vill berätta för barnets blivande mor och far- föräldrar. Jag vet inte hur jag ska handskas med allt utifrån. Tänk om jag blir påhoppad tänk om folk dömer mig. Just nu känner jag mig liten väldigt liten, trots att jag är rätt stor jag är vuxen, jag lever med mina egna beslut och de här beslutet kan bara jag ta och de finns bara en person som kan vara med och påverka mitt beslut och de är barnets blivande pappa.
Tänk att de här inlägget publicerades mindre än ett dygn efter beskedet om graviditeten, jag var fortfarande anonym i bloggen och extremt vilsen, men tänk att jag nu har hittat rätt och gjort de absolut bästa valet i mitt liv – att behålla den vackra underbara barn som fanns i min mage.
